90-talet och det tidiga 00-talet var en tid präglad av stark overklighet. Alla yttre hot var borta och evig fred väntade. Hur påverkades vi som växte upp omkring Millennieskiftet?
Jag har försökt skildra det i min nya berättelse "Pojken utan fe".
Den kan köpas nu, och bästa priset finner du här.
Mer om boken kan du läsa här.
 |
| Ärligt talat var "Pojken utan fe" en jobbig bok att skriva. |
Just nu finns det ett författarsamtal som man kan se på min kanal. Det spelades in i oktober förra året (2024) och handlar om mitt skrivande samt min senaste roman Puritanien. Det finns även en lite längre version av samtalet för medlemmar av kanalen där man också hör publikens frågor och mina svar.
Jag tror att alla som skriver någon gång känner sig mediokra. Det är en tråkig känsla, men det är också en känsla som ödmjukar. Tanken slår en: kanske är yran i skapandet bara den lyckliga illusion som får det att "rinna till", ungefär som att en förälskelse kan få två ganska okompatibla människor att skapa ett hem på jorden och nytt liv tillsammans.
Att vara strategisk medioker är nyttigt för oss som skapar. Johan Norberg skriver om det i en intressant artikel från 2024. Idén är följande: Verklig framgång bygger på ett farligt risktagande som någon gång kommer att straffa sig. Bättre att sikta på att vara bra - inte bäst. Artikeln utvecklar det mer fördelaktigt än jag gör - läs den här.
Om man är en medelmåtta kan alltså slumpen upphöja en – sortera fram en – till någonting hyfsat bra. Så ser logiken ut.
Johan Norberg skriver: ”De lite lagom begåvade (…) har ofta ett driv de supersmarta kan sakna som i slutändan resulterar i unika toner, formuleringar och konstverk. Själv minns jag ingen känsla av enastående musikalisk begåvning i ungdomen, det som skiljde ut mig var att jag ville spela mer än någon annan.”
Så är det! Det gäller att vara som en fanatiker i att ständigt resa sig upp. Det gäller att behålla sina rutiner. Att fortsätta skriva troget i nöd och lust, i tvivel och tro.
Vad man får komma ihåg är att det mediokra kan bära på en istadighet, nästan en fanatism, som kan vara inspirerande. Man hamrar på, man harvar på.
Men så minns man Kristina Lugns ord:
”Det mediokra är farligt på samma sätt som tv och smågodis. Det ger förströelse och får tiden att gå. Men när man slagit igen boken finns inget annat kvar än tomheten.”
Jag har många gånger klagat på de dåliga romanerna, filmerna och dikterna som ges ut i Sverige. Jag har nästan slutat slutat läsa samtidslitteratur, så att jag ironiskt nog missar om det faktiskt ges ut bra saker.
Jag tror att det mediokra gör att folk som inte läser aldrig börjar göra det – för allt ser lika ointressant ut.
Rädd för att skriva ... ?
Nej, det känner jag mig nästan aldrig.
Överallt jag vänder blicken står det inspiration att finna. Det är en sanning nästan helt utan modifikation.
Att skapa är det engagerade mötet med omvärlden - utan masker. Att skriva är att ge sig in i en situation utan skygglappar men ändå väl medveten om skygglapparna som finns i det dagliga levandet. Och det dagliga levandet känner vi alla till bara allt för väl. Livets färger är för starka, man klarar inte av fullheten. Som jag skrev i en sång en gång: "Livet är för rikt, jag kan inte uppleva allt" (går att lyssna på här).
Att skriva förutsätter två saker som hänger samman: mod och tro. Tron driver ut rädslan och utan rädsla hamnar man på ett spektra mellan mod och dumdristighet. Tron driver ut fegheten. Men många gånger innehåller även en handling i tro ett mått av tvivel.
Som skapande människa tar man en risk, man riskerar sig själv.
Men man riskerar också sig själv genom att låta fegheten spänna för en som en häst. Ja, om det är något som får stagnation att uppstå så är det bristen på tro och den feghet som det medför. En annan sak som riskerar livet är lögnen. Att inte leva i sanning.
Som skrivande människa äger jag ett ljus, och det ljuset vill jag sätta på en hög plats i rummet så att det lyser upp rummet för så många som möjligt. En skapande människa ska lysa upp ett rum, mörkret ska skingras och klarsynen sprida sig. Men man måste akta sig för att bli för populär. Om man blir populär ska det vara för att man har gjort sin plikt - för att pliktuppfyllelse i vissa sammanhang lönar sig. Men så är det ju inte alltid. Människan bär på en destruktiv kraft som ger upphov till oordning. Hon är inte nödvändigtvis en sanningsälskande varelse - vilket en författare måste vara.
Detta om detta ... om rädslan.
Neurotisk däremot, på ett okontrollerbart sätt, känner jag mig precis innan en inlaga ska godkännas - innan boken lämnar mina händer. Då kommer alla de frågor som det egentligen är för sent att ställa. Skulle jag ha bytt ut det där namnet? Var det dumt att inkludera den där scenen? Finns det något pinsamt stavfel? Kommer den eller den personen att läsa detta? Dessa pinande frågor kan hemsöka mig i flera dagar innan publicering. Känslan är inte olik den att flyga med flygplan. Man sitter där fastspänd, i trängt läge, och har ingenting mer att komma med.
Flygplanet accelererar och allt, precis allt, ligger i andras händer.
2025 kommer nog bli det mest spännande året i min litterära produktion hittills. Hade jag varit ni, kära läsare, hade jag sett till att inte missa en enda bok av mig framöver!
Här kommer några tankar om tjafset mellan Zelenskyy, Trump och Vance i Oval Office.
Zelensky problematiserade freds- och diplomatimöjligheterna med Putin varpå JD Vance reagerade kraftigt, och det hela eskalerade ur kontroll därifrån med en sidodiskussion om "tacksamhet" - vilket nog var en dimridå i sammanhanget. För i botten skymtade jag följande konflikt:
USA:s linje: man måste prata med Putin, annars blir det inte fred.
Zelensky: det går inte att prata med Putin, han luras.
Trump: Men han har respekt för mig, han lurar inte mig. "Säg inte till mig vad vi kommer att känna."
Tjafset (TV-vänligt och klickekonomiskt lönsamt) slätade över denna konflikt, som innehöll den verkligt brännande punkten. Genom att påpeka Putins track-record av manipulationer tvingade - rätt eller inte - Zelensky USA:s president att visa för hela världen sitt rätta ansikte, dvs. att han vet om detta. Att sätta ord på detta underförstådda var det känsliga i hans agerande. För det är som att kasta masken i skådespelet - dvs farligt för illusionen.
Man riskerar alltså fortsatt krig genom att offentligt erkänna fakta. Det var detta som skapade en så stark reaktion.
USA-administrationen är, om de ska driva igenom en fred eller vapenvila, tvingade att agera som om Putin är hederlig - oavsett om de tror på det eller inte.
Zelensky utmanade alltså själva skådespelet som är förutsättningen för vapenvilan. "Jag spelar inte kort", som han sa. Detta är intressant av mer än ett skäl. Zelensky är ju både Ukrainas ledare och till sin yrkesbakgrund skådespelare. Var han då taktisk eller otaktisk i det han gjorde? Var han "dum" när han "bröt illusionen"? Nej, det tror jag inte. Kanske ville han signalera till Putin det som jag tror är fallet: att USA stöttar Ukrainas sak. Jag tror han ville signalera till omvärlden och i synnerhet till Putin, att de alla ska vara på det klara med USA:s position. Men vad Zelensky samtidigt gör är att få Trump att "tappa ansiktet" samtidigt som han själv vinner i styrka - vilket är att spela trickster. Ytterligt provocerande, och riskabelt, med tanke på vad han riskerar att dra in USA i. Trump sa ju detta klart och tydligt: "Du leker med Tredje världskriget." (Zelinskyy verkade anspela på detta också när han pratade om det stora vackra havet som låg emellan USA och konflikten, men som inte utgör ett reellt skydd).
Allt detta menar jag hänger samman. Det går att förstå tjafset i ljuset av detta underliggande spel. "You've talked too much!" som Trump sa till Zelenskyy.
Trump måste tänka på att få lugn och ro i Ukraina under fyra år åtminstone. Zelensky måste tänka långsiktigt för sitt lands existens. Europa måste börja tänka överhuvudtaget.
Genom att vara strategiskt tvetydlig - och inte ge absoluta säkerhetsgarantier - kan USA skapa osäkerhet även hos sina allierade, som då gör klokast i att "ta hotet på allvar" - om de nu verkligen tar det ryska hotet på allvar. Här kommer Europas splittring bli tydlig och det behöver tas med i strategin. USA "prövar vårt hjärta". Det är bra. Men för Ukraina skapar det en mer akut oro och jag tror att den oron kanaliserar Zelenskyy genom att sätta press på Trump.
Jag är ingen politiker. Men det jag undrar är varför Zelenskyy, som vet om vänskaps- och lojalitetsbanden, likt en trickster ändå utmanade Trump så som jag beskrev ovan? Och varför måste det bli offentligt? Tvingade han USA att kasta masken och alltså bli ärligare också mot Putin? Skulle Putin själv inte vara medveten om allianserna och lojalitetsbanden? Själva mineraldealen är väl rimligen ett slags säkerhetsgarantier i avsaknad av uttalade säkerhetsgarantier. Vad finns det då att klaga på?
Många är eld och lågor över det ovärdiga i grälet i Oval Office. Vissa talar om narcissism hos Trump. Det är att missa poängen. Man bör inte förstå stora politiska ledare så som man förstår vanliga privatpersoner eller personliga konflikter. Verkar de dumma så är de sannolikt strategiskt dumma. Trump har ingenting att förlora på dålig press, det borde vi alla ha lärt oss för många år sedan. Han vinner i trovärdighet hos flertalet grupper och kanske även hos världsledare. Trump vinner paradoxalt nog också en starkare allians med Europa. Han tvingar nämligen Europa att ta ansvar och komma in som en vuxen part i situationen. Zelenskyy och hans ukrainska folk vill inte leva i gränslandet, de vill in i den västliga gemenskapen, och för den uppgiften behöver Europa nu bli moget.
Jag ser alltså inte så mörkt på situationen som många andra gör.
Att skriva debattartiklar och överhuvudtaget att skriva på internet är något jag känner mig kluven inför. Jag både tror och jag tvivlar på värdet av det.
Mina tvivel handlar om följande:
Komplexa ämnen kan inte göras för komplexa. Man måste för läsbarhetens skull förenkla sitt ämne. Man måste uttrycka sig mer tvärsäkert än man känner sig. Slående formuleringar är viktigare än nyanserade, tveksamma, utforskande ...
Men jag har märkt att man kan välja en annan väg, nämligen kompressionens. Man komprimerar det man vill säga, bibehåller komplexitet, ökar densiteten, vilket gör att läsare kanske måste läsa en kort text flera gånger istället. Jag har tillämpat kompression vid flertalet tillfällen, och det har sina "kostnader". Men i valet mellan förenkling och kompression väljer jag hellre kompression, även om det kostar i läsvänlighet och således spär på missförstånd.
Mitt nästa tvivel är besläktat med ovanstående och handlar om publiken. Förr i tiden fick jag intrycket av att internet fanns till för dem som ville förstå världen bättre. Idag tror jag nästan tvärtom. Internet är till för alla som inte vill förstå världen bättre, mediet är inte gjort för dessa nyfikna själar, utan tvärtom: de inskränkta vinner mark på internet.
Människor söker sina bubblor, hånar det de inte förstår och kallar sig själva upplysta.
Detta har sannolikt att göra med populariseringen av internet - att det till en början drog till sig nybyggare och nyfikna men att det senare blev tillgängligt för alla imbecilla.
Varför tror jag ändå på den här typen av skrivande?
Jag skriver själv ofta för att förstå fenomen bättre - det gäller både det jag skriver skönlitterärt och det jag skriver för internet. Jag talar underförstått - det hoppas jag alla förstår - till alla som har den rätta nyfikna attityden till ett ämne. Jag skriver inte för att jag vet bäst utan kanske snarare för att jag tror mig ställa de rätta frågorna - eller åtminstone bra frågor nog för att våga publicera mig.
Att hålla tyst i offentligheten är ett alternativ som kan verka lockande, men jag tycker det är lite oansvarigt - särskilt av alla som är väl insatta i olika ämnen. Dessa lämnar ju walk-over till de som inte kan någonting och ändå uttalar sig. Internet kan inte uteslutande domineras av de insatta, men de måste finnas där och höras - annars degenererar internet.
Jag förstår att det inte är enkelt. Nyligen läste jag en artikel om en läkare som gav sig in i ett kommentarsfält på internet, där lögner eller missförstånd spreds om ett medicinskt tillstånd; hon skrev en tillrättavisning utifrån sin expertis och hänvisade till att hon var läkare. Hon möttes då av gråtskrattande emojis (dvs hån) och förstod med ens att "specialist" inte var en merit på internet. Hon kanske tystnade i offentligheten, jag vet inte ... Men det är i så fall en förlust för internet.
Om människor inte längre bryr sig om bra konst. Om de söker det generiska. Om folk konsumerar kultur som bakgrundsbrus. Då kan AI definitivt ersätta den och skapa duglig, brukbar konst - vilket delvis redan sker inom musiken.
Problemet bottnar bland annat i att publiken inte har tid för konstupplevelser - eller för att odla smaken och intresset.
Problemet ligger också i att konst (den institutionella konstvärlden) exkluderar, dels för att den är tendentiös och politisk men också för att den är intellektuell och obegriplig. Den uppburna konsten talar till endast ett fåtal; den är gjord av ett fåtal utvalda och den talar till ett fåtal invigda.
Oron för att AI tar över konstnärernas jobb kanske i grunden är en politisk oro över att samma utveckling som har skett inom nyhetslandskapet ska sprida sig vidare omkring -- att folk ska börja förespråka "fake art" mer än "gammalkultur" och att folks konsumtionsmönster ska förvandlas till ett argument för en marknadsanpassning ... (ja, att folk överhuvudtaget måste ha oinitierade åsikter om konst och konstvärlden).
Ovanstående förklarar kanske en annan sak som jag har märkt av: kulturutövarnas låsning i ett visst paradigm.
Det har varit ett mysterium för mig varför uppburna konstnärer verkar vara de mest konservativa på länge. Förr i världen, inbillar jag mig minnas, stod konstnärerna för nytänkande och kreativitet. Idéer prövades, stöttes och blöttes. Idag är det tvärtom: polarisering, och locket på. Ingenting får förändras i hur konsten finansieras och byggs upp - och det verkar gälla både ekonomiskt och politiskt. Det kan försvåra en redan påtaglig världsfrånvändhet hos samhällsskiktet som borde stå för de nya tankarna. Och det gör även att kulturmiljön blir unken och sluten - irrelevant och ointressant.
Rör man sig ner till individplanet verkar det värsta som kan hända en konstnär idag vara att tvingas ha ett "vanligt jobb". Men det är knappast entydigt dåligt för en konstnär att behöva försörja sig på ett vanligt yrke. "Ett lands styrka och räddning ligger i dess intelligentsia - hos den del av den som tänker hederligt och vill arbeta", skrev Tjechov i en anteckning.
Tjechov visste inte hur man tar sig fram i dagens svenska kulturproduktion - i kretsloppet av stipendier och annat materiellt stöd. Men detta fjärmande mellan intelligentia - eller konstnärer - och ett lands befolkning har haft dåliga konsekvenser.
Det är verkligen ett tveeggat svärd detta med att följa sin egen dröm - vilket väl alla konstnärer gör. Alla andra måste anpassa sig. Till och med publiken måste vara liten, verkar det som.
